Leva för evigt

Tråkigheter

2011-01-26T02:12:00.001+01:00

Peter Englund lovar att inte skriva saker i vredesmod. Det är synd.

Valmanifest

2010-09-20T02:35:00.002+02:00

I den vanliga ordningen brukar svenska partier skriva sina valmanifest innan valet. Jag har ikväll lärt mig att regler är något man kan skita i om man känner att det är nödvändigt. Därför skriver jag mitt valmanifest OM valresultatet.

Imorgon kommer två oerhört självgoda människor, Fredrik Reinfeldt och Jimmie Åkesson, att säga saker i stil med "Det svenska folket har valt..." och "Folkviljan säger..."

Sedan kommer de att ta sina egna uttalanden som intäkt på det rätta i fortsatta skattesänkningar, rasistisk riksdagspolitik, raserade liv för de som redan har det svårt i detta vårt samhälle, fortsatta pekpinneaktioner i välfärd och skola...

Vad är vägen framåt från detta?

Vi har lärt oss att vi inte kan lita på media att vinna våra valkampanjer. Det är enkelt. Men ingen har lärt sig att handla utifrån det.

Inatt känner många människor - miljontals, som det händer sig - vrede och frustration. Vrede över den uppenbara nonchalans med vilken vår regering behandlar sina invånare, frustration över den medelklassmentalitet som dikterar att tillväxt = välmående.

Jag vill inte tala om ödesval - det vore att göra våld på min världsbild. För vi behöver inte några häftiga mediesagor för att göra det som vi vet måste göras: att en idé inte passar på Aftonbladets eller DN:s framsida är ofta ett tecken på att det är en bra idé. Vardagen gör sig inte i tidningarnas spalter och dagligt politiskt arbeta gör inga löpsedlar. Det är dags att vi skriver vår egen berättelse, om hur vi återupptäckte solidariteten, lyfte blicken från vår trånga lägenhet och såg att varje röst som höjs mot förtryck och egennytta är en protest mot den katastrof vår smygrasistiska regering tillsammans med det öppet rasistiska SD drar över oss - men inte över sig själva. Glöm inte konflikten som ligger i vårt politiska system, glöm inte kampen, glöm inte morgondagen.

Gamla manifest

2010-05-22T02:50:00.004+02:00

Jag satt ikväll och tittade igenom mina presentationer på mina gamla älsklingscommunityn, och hittade ett stycke text, en manifest rentav, som i sin pubertala charm och fatalistiska enfald alltid charmar mig. Ack, så självgott, men det här är min blogg, så det är okej ändå. Gríma Ormstungas karaktärspresentation från Catahya:

"Jag skall aldrig dö: leva för alltid i det sista, vitglödgade ögonblicket. Aldrig åldras, aldrig tyna bort, ingen död i sjuksäng omgiven av gråtande släktingar och till kyrkklockors svårmodiga klang.

Ingen ålderdom med minnen som ända sällskap, ingen livets höst i bleka färger. Ingen ångest över det som komma skall, ingen ånger över det som varit. Inga förbehåll inför kärlek eller vänskap.

Aldrig ångra det man inte gjort, aldrig tveka. Aldrig förneka det som varit. Alltid älska allt man har och haft.

Låt oss leva för alltid eller dö unga."

Notera att jag kan ha stulit delar av det, men jag hittar ingen vettig upphovsman, så vi säger att jag inte gjort det så länge.

Att döma människor

2010-04-02T23:26:00.003+02:00

Inledningsvis vill jag, i vanlig ordning, inte be om ursäkt för den oregelbundna uppdateringen av bloggen. De senaste veckorna har jag haft flera bra uppslag till inlägg, det ena bättre än de andra, men alla lider av en brist: inget av dem har varit så väl formulerat att de fått plats här. Ety allt som publiceras här är sådant jag skulle vilja stå för även imorgon, nästa vecka och antagligen om ett år.

Jag har alldeles för svårt för att döma människor. Många verkar kunna träffa representanter för en åsiktsriktning, en livsstil, en grupptillhörighet, och avfärda dem som "arbetarklassens fiender", "livsstilare", "dumliberaler" eller något liknande pejorativ. Jag har sällan det privilegiet, jag vill se bakgrunderna, orsakerna; bevekelsegrunderna, i korthet. Och när man gör det blir väldigt mycket så mycket mer problematiskt.

Det kanske är en typiskt postmodern inställning, att avfärda åsikter, idéer och karaktärsdrag som totalt relativa, alla ställningstaganden som relationella och varje handlande kontextuellt. Det som motsäger den tanken är att jag vill värdera ändå: se att det finns orsaker djupare än vanlig enkel dumhet (en konstruktion som är underbar i det att den kan tillämpas oavsett livsstil eller ideologi, på vitt skilda fenomen och ageranden): jag vill problematisera och komplexifiera idéer och ställningstaganden. I korthet säga till dumliberalen/livsstilaren/ekofascisten "Men har du tänkt på att...?", jag vill resonera, jag vill se argumenten.

Det kanske kan formuleras som så att jag vill tycka om människor, det kanske är den enda strategi som möjliggör något annat än total isolation i ett klaustrofobiskt ideologiläger.

Varje ställningstagande ger konsekvenser, det är svårt att komma ifrån. Det jag kräver av människan är denna enkla förståelse: vår ideologi formas kanske av erfarenheter, men konsekvensen av vårt (ideologiskt betingade) agerande gör det inte. Oförståelse inför detta synes mig vara en av få goda grunder att döma människor på.

Notera att jag modererar kommentarer. Detta för att jag vill kunna skriva om Nordstream utan att behöva debattera med ryska nationalister som hittat knappen "переведите" hos Google. Låt det inte avskräcka er, så länge jag inte behöver översätta kommentarer eller konsultera Brottsbalken gällande deras laglighet censureras det icke.

Tidskriften Arena, om vem som är mest vänster och varför jag inte litar på socialister

2010-02-13T03:34:00.002+01:00

I DN skriver Göran Greider och bråket mellan tidsskriften Arena och tidsskriften Tvärdrags redaktör Daniel Suhonen och Dan Josefsson. Eller kanske snarare bråket på Arena.

Begreppet "queer" misshandlas, man sitter fast i ett "postmodernt träsk" (Greiders tolkning), man är inte vänster och så vidare.

Jag är själv trogen läsare av Arena. Inte för att den är vänster (svårt att påstå annat än att den är det, men jag vet inte om det säger mest om vänstern, Tvärdrag eller mig själv), inte för att den skulle vara otydlig i sin analys av samhällets maktstrukturer (den publicerar flera varje nummer), inte heller för att den skulle gå i socialdemokraternas ledband (var motståndarna fått den idén vet jag fan inte, jag har aldrig läst så träffsäker kritik av sossarna i någon annan tidning).

Jag läser den för att den publicerar radikala inlägg i kultur- och samhällsdebatt. Tidningen gör inte anspråk på att vilja göra något annat.

Men det är visst så, att om man är skeptisk till universalistiska förhållningssätt och politiska visioner (och publicerar två olika uppfattningar av samma fråga i samma nummer), om man ifrågasätter en svagt definierad med implicit väldigt smal arbetarklass som grund för politisk analys och gör det genom att komplicera debatten med intersektionella perspektiv eller erfarenheter, då är man klassförrädare.

Det är inget nytt att delar av svensk vänster vill stärka sin egen sammanhållning genom att utmåla andra delar av en bredare vänster som borgerliga kollaboratörer (vi lär av historien, vettu...), och det är lika äckligt att se varje gång.

Det är sådana här mediala uppträden, eller besläktade aktioner och uttalanden, som gör att jag inte litar på svensk vänster. Svenska liberaler, konservativa och nyliberaler är enkla att hålla reda på, de vill mig och mina gelikar som faktiskt vill se ett samhälle byggt på solidaritet och hållbarhet illa. De har alltid velat det. Jag kan lita på dem.

Men jag kan inte lita på en politisk rörelse som inte vill se sina egna elitiska, exkluderande praktiker och brist på samarbetsförmåga. Och jag kan verkligen inte lita på en rörelse som blandar ihop radikal debatt med politisk ambition, vilket är ett helt kapitel.

Under de senaste trettio åren har teoribildningen inom humaniora om inte revolutionerats så i alla fall vänts på ända av politiskt medvetna teoretiska angrepp. Postkoloniala, poststrukturalistiska perspektiv, med sin grund i politiska rörelser och insikter med grundligt maktkritiska perspektiv har ifrågasatt de politiska subjekten för några av våra största politiska rörelser.

Mycket få av dem har som mål att splittra politiska rörelser, göra dem tandlösa, inte sällan tvärtom. Och i många fall är de just teoretiska. Arena diskuterar dem, både som politiska och teoretiska företeelser.

I stort sett alla emancipatoriska kritiker mot hegemoniska ideologier har förkastats av sina samtida politiska syskon: feminismen (i alla dess riktningar, ingen har förskonats), postkolonialismen, poststrukturalismen, de intersektionella perspektiven (de två senare är fortfarande ämne för häftig debatt) har alla anklagats för att splittra arbetarklassen (inom vilken, som vi alla vet, det inte finns några maktsstrukurer. Förresten, 10-talet ringde och ville ha sin kritik av kvinnorörelsen tillbaks), slå undan benen för emancipatoriska rörelser (jag tycker faktiskt inte att Marx hade rätt i allt, alltid, överallt. Inte Trotskij, Lenin eller Firestone heller).

Det blir ett rörigt stycke om man ska sammanfatta debatten. Som alltid är lika satans imbecill. Om man inte tycker att det bara finns en, tadelfri och alltomfattande lösning på vårt samhälles problem, för då, och bara då, blir det vettigt att börja skrika om vem som är mest vänster och att schlager-queer-etno-folk-intellektuella-kulturfascister är att skylla för socialdemokratins högervridning, vänsterpartiets inre kriser och Rättvisepartiets oförmåga att rekrytera mig.

Dessa attans ungjävlar

2010-02-11T22:22:00.003+01:00

– Barn och ungdomar är väldigt brottsbenägna. Vi vet att de som är något yngre begår samma typer av brott som sina äldre kamrater. Det är stöld, snatterier, misshandel i mindre utsträckning och den typen utav förstörelse som man kan tänka att tonåringar sysslar med, säger justitieminister Beatrice Ask.

SR:s rapport med uttalandet

Nu gör vi en enkel övning och byter ut "barn", "ungdomar" och "tonåringar" mot "muslimer"...

... nej förresten, det blir inte roligt att göra så och regeringen gör det mycket bättre.

Byt ut "barn", "ungdomar" och "tonåringar" mot "statsråd", så har vi stommen till mitt kommande politiska manifest.

Nu ska jag ut och begå litet skadegörelse, sedan ska jag fuska med bidrag och bajsa i grannens brevlåda.

Basker av

2010-02-08T13:33:00.001+01:00

Igår klockan 1103 svensk tid dödades två svenska officerare ingående i Utlandsstyrkan i Afghanistan.

Ormtungas djupt kända kondoleanser går till de anhöriga, kamrater och kollegor på förbandet.

Sjuttiotalet är tillbaks!

2009-12-06T17:34:00.002+01:00

Honduras har gått till val, vederbörliga anklagelser om valfusk har framförts, en ny president har valts. Om sanningen ska fram är jag inte lika förbannad som jag är irriterad.

För man håller inte val i ett land vars regering störtats i strid med konstitutionen. Enkelt. Faktiskt.

Och jaja, man ska vara pragmatisk, men vaffan, hade det varit Norge det handlade om...

Varför tillåter vi vissa länder att ramla in i sjuttiotalet igen, men inte andra? Det är i och för sig ingen nyhet att alla inte är lika inför lagen, men litet stil måste man väl ha? Äckligt, det är vad det är.

Grönfred

2009-11-17T20:52:00.003+01:00

Jag har ett väldigt kluven relation till Greenpeace.

För att de gör olagliga aktioner.

För att de i sina aktioner tar hänsyn till internationella regler gällande sjöfartssäkerhet.

Vem kan vi sätta att läsa bloggen?

2009-11-14T15:04:00.003+01:00

Jag ställer mig ganska ofta frågan - vem (vilka) är det som läser min blogg?

Jag trodde att jag lyckats med det ingen annan verkar vilja uppnå: att skriva utan att synas, bara för sakens skull. Men det ramlar in kommentarer då och då (till exempel ett gäng på någon modell av ryska, besvarade av min alldeles egen babelfish-ryska, som jag raderat när babelfish inte hängde med längre).

Vilka är ni, eh?

Ryssar, ryssar, ryssar

2009-11-05T13:29:00.003+01:00

Ryssland, Ryssland, Ryssland... Svenska ungar, oavsett ursprung, lär sig snart att det är ryska ubåtar, grodmän eller invasionsarméer man spanar efter i skärgården.

Samma ungar får lära sig att om man inte är helt säker på att leken man leker inte leder till omfattande miljöförstöring, då ska man leka en annan lek.

Olyckligtvis var det länge sedan vår regering var små. De har redan glömt bort de där fundamentala grejerna och de hittar inte längre till Kungsträdgården och Karl XII, eller så kan de inte peka ut "öst" på en karta utan hjälp från gammelkommunister.

Nu har regeringen sagt ja till konsortiet Nord Streams förslag till dragning av gaspipelinen med samma namn, utan att kräva utredning av alternativ som inte sätter Östersjöns biotoper i fara eller ger ryska statsmakter incitament att organisera försvaret av sin pipeline någonannanstans än på vår tröskel. Tack så mycket, historielösa landsförrädare.

Vilka protesterar? Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det verkar som att riksdagspartierna bytt säkerhetspolitiska åsikter - med varandra.

Det är inte lätt att bo i Sverige idag, hoppas att det inte blir svårare.

Dan Jönsson, och varför jag inte gillar honom

2009-11-01T13:19:00.002+01:00

Dan Jönsson är, officiellt, DN:s sämsta historieförnekare.

I ett slag lyckas han sätta fingret på intressanta aspekter av striden kring yttrandefrihet idag samtidigt som han lyckas göra den klumpigaste formuleringen någonsin (ja, som publicerats i någon sorts seriöst medium i alla fall) om Utlandsstyrkans insats i Afghanistan:

Som svensk är det lätt att bli avundsjuk när man sneglar mot den yviga danska Afghanistandebatten och jämför med den sorgliga tystnad som råder i Sverige om detta krig, vårt första på tvåhundra år. Ett krig vi undan för undan glider allt djupare in i, längs ett sluttande plan av otydligheter och knipna politikerkäftar

Dan, om han hade orkat titta upp från sitt orkeslösa googlande av danska dumheter, hade å det första upptäckt att insatsen i Afghanistan inte med enkelhet kan kallas ett "krig", å det andra att om han envisas med sin egen högst oprofessionella bedömning, att det i så fall är andra gången Sverige befinner sig i krig.

Och där lämnar jag till den klyftiga läsare, sannolikt förmögen att använda Wikipedia, att utröna vad jag menar.

Dan, du kan ju ta och kolla upp ONUC och de 19 svenskar som dog i den insatsen.

Homoäktenskap

2009-10-21T12:34:00.003+02:00

Idag kommer Svenska Kyrkan debattera äktenskap för samkönade par.

Enligt Sveriges Radio ska man debattera "homosexuellas rätt att vigas i kyrkan". Vidare konstateras att "Sedan i maj kan homosexuella gifta sig borgerligt."

Jag tvingas konstatera att SR tyvärr brister i sina efterforskningar, då det faktiska förhållandet är att homosexuella kunnat gifta sig borgerligt sedan den borgerliga vigselakten inrättades (i Sverige 1907), och kyrkligt sedan själva inrättandet av äktenskapet. Man har även kunnat gifta sig med varandra.

Nästa stora debatt, om jag får utgå från SR:s rapportering, kommer antagligen att gälla bisexuellas rätt att gifta sig i kyrkan.

Fascisterna söder om Helsinborg

2009-08-24T22:02:00.003+02:00

Jag är litet bakom, det får jag erkänna. Men ibland får man uppge stoltheten och erkänna att en nyhetskommentar kan komma litet sent.

Just i det här fallet gäller det Danmark, vår onda granne i syd.

En stat som inte bara tvångsutvisar irakier - ett agerande som bara det är tveksamt - utan gör det genom att storma en kyrka mitt i natten och med våld släpa dem därifrån.

Sannolikt rör det sig om ett lagligt agerande, frånsett kanske hur polisen brutalt misshandlar demonstranter i samband med att de slog sig in i kyrkan.

Men vid vissa tillfällen saknas det lagar för att reglera sedvanerätt.

Kyrkor, moskéer, synagogor, tempel och andra religiösa samfunds samlingsplatser har traditionellt betraktats som fristäder. Idag kan man inte gömma sig i en kyrka när man befinner sig på flykt från statsmakten när man begått ett brott - men även i det fallet är polisingripanden känsliga.

Att uppehålla sig irreguljärt i ett land är ett brott på väldigt få platser.

Lagar är sällan tillkomna utan anledning, och traditionell rättsuppfattning är sällan helt perfekt. Men ibland, bara ibland, måste vi se att gamla värden är överordnade lagen.

I en nyligen genomförd opinionsundersökning i Politiken ger 60 procent av de tillfrågade danskarna polisen stöd för ingripandet.

Pia Kjaersgaard, Danmarks egen fascistmaskot, uttalade sig i början av decenniet om att man kan sätta in en klaff i Öresundsbron, med meningen att Sverige höll sig med dåliga influenser, typ en flyktingpolitik som verkade farligt human.

Jag tycker att vi ska dra fram idén igen. Jag vågar fan inte bo granne med ett land som stöder flagranta brott mot en nästan universell rättsuppfattning - återställ lag och ordning i Danmark!

Skendöda platser

2009-08-17T16:09:00.000+02:00

Jag passerar en liten ort i Närke, inte speciellt långt från gränsen till Västergötland. Just nu är ortens namn och historia ointressant, det som fångar mig är det samlade estetiska intrycket.

Jag ser parkeringsytor med gräsbevuxna sprickor, jag ser industriskjul, jag ser sommargröna träd.

Första insikten: för mig ser de här platserna, de små industriområdena med sina verkstadsbyggnader, likadana ut vart i Sverige jag än kommer. Oftast ser jag dem genom tågfönstret, och tågperrongerna ger alltid samma intryck av… tid. Trött tid, ointresserad tid.

Skjulen, eller industribyggnaderna om man vill vara litet mer neutral, är mörkgröna, beiga, täckta av plåt eller byggda i tegel. Det händer att de varit vita en gång, men nu skiftar de i grönt av algbeläggningar. Ibland är de nybyggda, men om trettio år ser de precis likadana ut som de andra. På fasaderna finns det skyltar med namn på små- till medelstora företags namn, eller upplysningar om hur livsfarliga ledningarna som löper ovanför är.

Varje plats får mig att tänka på historia, ekonomisk historia, och alltså historieskrivning. Mer precist efterkrigstidens historia. Den där som verkar ha tagit slut nu, som inte verkar finnas. Den som växte fram med subventioner och beskattning i socialdemokratisk hegemoni. De får mig även att tänka på Galenskaparnas sorgesång över den.

Mest av allt tänker jag på vilken icke-historia platserna har, vilken icke-estetik de tillerkänns. De verkar aldrig utgöra objektet för någon kulturskrift, de är inte huvudaktörer i stora filmer, de finns definitivt inte på DN:s kultursidor.

Andra insikten: platsen förtjänar faktiskt ett namn. Namnet är Laxå. Personligen ser jag namnet som fullkomligt ointressant, detsamma gäller nog resten av Sverige. Undantaget möjligtvis invånarna, det hade trots allt kunnat bli ”Fucking jävla kuk-Laxå” om Lukas Moodyson gjort sin film hos någon annan än Film i Väst.

(Men varken Åmål eller Laxå blev någonsin ett objekt i sig: i bästa fall har de kunnat hoppas på att bli kontrasten mot en ungdomsrevolt eller förgrunden till en skildring av den socialdemokratiska arbetarstatens åldrade tristess)

Men i sammanhanget att platsen är en av hundratals liknande platser, platser som alla ger samma estetiska intryck, blir namnet plötsligt allt.

Om det var i storstaden folkhemmet dog så var det här det växte upp. Platsen ger faktiskt intrycket att folkhemmet växte upp här och aldrig flyttade hemifrån. Men historien om folkhemmet blir inte förljugen enbart genom att den inte ger rum för dessa platsers egna historia, och det kanske är ett förhållande som är till förmån för de små orterna. För vi vet att folkhemmet byggde på andras olycka, i många fall vår egen.

Utsugning av koloniers rättmätiga egendomar, förtryck av underbetald (obetald) kvinnlig arbetskraft, det gigantiska självbedrägeriet om den svenska efterkrigstidsindustrin (”Svenskt stål biter”). Det var inte speciellt svårt att vara bäst i Europa efter ett storkrig som vi passande nog höll oss utanför. För att inte tala om förstörelsen av vår livsmiljö. Svensk ekonomi verkar stundtals ha varit helt beroende av att någon annan råkar illa ut, eller har råkat illa ut. Men den lilla orten, den skäms inte, inte i det sammanhanget.

Tredje insikten: det är inte bara Galenskaparna som sörjer denna socialdemokratiska, i en orättvis och ohållbar världsordning grundade, inbillade utopi.

Det är även jag.

Kanske i förtid: tågen stannar fortfarande i Laxå (och i Grästorp, kommer jag att tänka på). Men säg den politiker som talar om våra små orter, säg den aktivist som vill påstå att de små industrisamhällena är arenan för stora samhällsomvälvningar.

I det avseendet är det döda platser.

En dag kanske bildade konstnärer kommer att göra folkkära avbildningar av sextiotalets gamla verkstadshallar men det verkar… osannolikt.

Och jag kommer antagligen inte att försöka skriva de små orternas historia som arenor för våra moderna samhällsbyggen. De kanske skulle förtjäna det, men att kritiskt analysera och undersöka dem skulle kännas litet grann som att sparka på en gammal kär men nyss avliden hund.

SJ Lounge - Ingenting är gratis

2009-08-12T14:39:00.001+02:00

Mikrobloggande:

SJ:s nätverk käkade precis upp ett blogginlägg. Vaffan?

Att styra och ställa

2009-07-04T02:14:00.005+02:00

Det forum där vanligt sunt förnuft, medmänsklighet och vettig konsekvens saknas som mest är nog världspolitiken, relationerna mellan stater och indirekt staternas interna politiska system.

Till del beror det nog på att aktioner som i allra högsta grad påverkar vår politiska verklighet, våra mellan- och inomstatliga förehavanden, faktiskt inte står under demokratisk eller ens folkrättslig (statlig och någorlunda lagreglerad) kontroll. Beslut som rör stora handelssatsningar, multinationella företag och marginella men ändå storpolitiska företeelser som terrorism och extremism hamnar allt som oftast inte på parlamentens beslutslista. Inte sällan, som i fallet med västbaserat storkapital, har politiker valt att inte reglera verksamheten. Eller inte kunnat, för att andra politiker redan tagit besluten åt dem.

Till annan del rör det sig om frågor som befinner sig under faktisk, men som antingen saknar insyn eller intresse från allmänheten. Sveriges NATO- och försvarspolitik, EU:s handelspolitik och Greklands (olagliga) flyktingpolitik är alldeles för levande exempel.

Men man ska kanske akta sig för att tillskriva demokratiskt kontrollerad politik automatisk solidaritet: parlamentariskt demokratiska stater har, trots levande mer eller mindre medveten debatt visat sig lika kapabla till illegala, omänskliga och ologiska företag som många diktaturer och storkapitalister. Den formellt demokratiska staten Israel ockuperar sedan 1967 (egentligen längre tillbaks) staten Palestina, USA, Storbrittanien med flera invaderade Irak 2003 i strid med sunt förnuft, mänskliga rättigheter (det ÄR en mänsklig rättighet att inte få en bomb i huvudet) och FN-stadgans paragraf 51.

Förvisso kan det röra sig om befolkningar som på olika sätt vilseletts, men det skänker nog resonemanget större styrka snarare än tvärtom.

Bolivia, för att inleda med ett exempel jag har egen erfarenhet av, har i ett nästan unikt förfarande gett exempel på att stater kan rekonstrueras. Resultatet är inte sällan motsägelsefullt (på flera olika sätt) och i stora delar orealistiskt. Problemet är klassiskt: staten kan i varje enskilt fall formulera sig själv och försöka revolutionera sitt styrelsesätt, men den måste ändå handskas med sin plats i en intern socioekonomisk verklighet och ett externt multistatligt sammanhang.

Den som önskar sig den revolution den demokratiskt statlig kontroll innebär, alltså i meningen stater styrda genom deltagande demokrati, ställs inför precis samma problem. Våra parlamentariska stater är inte demokratiska så till vida att alla förehavanden på territorierna de kontrollerar är ställda under folklig kontroll, och på det ingår de i multistatliga sammanhang som inbegriper högst odemokratiska företeelser som multinationellt storkapital och diktaturer.

Det existerar inte ett ekonomiskt system på denna vår jord som är skapat för att ställas under folklig kontroll. Lika litet existerar ett rättsligt och politiskt forum för solidariskt mellanfolkligt (eller mellanstatligt) agerande. Internationell diplomati och internationell lag kan förbises - i de fall då de ekonomiska och storpolitiska incitamenten är starka nog.

Suveränitetsprincipen är helig tills den kommer i strid med större intressen, de mänskliga rättigheterna tills de kränks och solidaritet mellan folken tills den faktiskt behöver tillämpas.

I Sydamerika diskuterar de inföddas rörelser den plurinationella staten, ett nytt alternativ till ekonomiska system och alternativa demokratier - samtidigt som representanter för Mayafolken använder rasdiskurser ("Vi är den egentliga härskarrasen på den här kontinenten"). Kungen av Norge inleder sina tal med frasen "Norge är ett land med två folk" (norskar och samer), samtidigt som han utan besvär ignorerar norska företags brott mot mänskliga rättigheter i Sydamerika. Missnöjet med FN som överordnat rättsligt internationellt forum och några legitima alternativ finns inte. Världens storpolitiska aktörer är ett diskussionsämne av stora mått, men så motsägelsefulla till sin karaktär och agerande att det knappt går att diskutera dem med några anspråk på logik.

I mina muntliga betraktelser över politiska system har jag liknat revolutionära sammanhang med att vid att strida i mörker: det råder nästan kronisk förvirring, oordning och osäkerhet. Den vinner striden som besitter bäst utrustning, rätt kunskap och kanske framförallt mest tur. Alltså inte nödvändigtvis den med störst numerär och definitivt inte störst folkligt stöd. Varken revolutionens eller stridens mörker ser legitimitet, rätt eller fel. Och den som strider bäst på natten kommer alltid att välja att förlägga sina aktioner till natten.

Jag vill påstå att i vårt globaliserade samfund, i våra moderna stater som existerar i ett de facto postmodernt tillstånd, råder redan en revolutionär förvirring på storpolitisk nivå. Människan försöker, efter bästa förmåga och precis som man alltid gjort, leva sina liv. Staterna försöker definiera sig själva som legitima enheter i förhållande till nationen, klimathotet och storkapitalet - ur det perspektivet blir det inte konstigt att en så antifolklig ideologi som nyliberalismen fått tacksamt fäste i parlamentariska regeringar. Storkapitalet, teroristerna och de moderna extremisterna, vår tids äkta mörkermän, lever och frodas.

Oavsett vilken stor politisk teori man tillämpar på våra dagars förhållanden verkar alla få rätt i sina analyser och förutsägelser, beroende på var man hämtar sina bevis. Och om alla har rätt, samtidigt som alla av varandra motbevisas, måste alla ha fel.

Men i ett postmodernt förkastande av de stora politiska berättelserna står inga handlingsalternativ att finna, förutom kanske en anarkistisk idé som faktiskt inte tilltalar mig, och som sällan tål sin egen civilisationskritik. Inte längre.

I grund och botten är problemet en olöslig gåta: staten och nationer förblir konstruktioner som inte fungerar i vårt världssamfund. Det blir en gordisk knut av världsomfattande magnitud. Lösningen består inte i att klyva knuten i lagom stora bitar för att hantera den, utan att förneka den, att se till minsta gemensamma moraliska nämnare hos våra människor.

Och den är svår att hitta, väldigt svår. Sannolikt finns den inte, och det måste tacklas med en av få gemensamma mänskliga nämnare: innovation. Man uppfinner den, helt enkelt.

Om man går till historien för vägledning, som alla uppfinnare, finner vi ett fåtal statliga och överstatliga styren som överlevt de senaste tvåtusen åren och in i det globaliserade samfundet:

Den katolska kyrkan och militaristiska/adligt hierarkiska* system. De senare två har i sin ena form överlevt som syftesanpassade former inom staten, men omkullstörtats av sina motståndare var gång de agerat statsskick.

Den katolska kyrkan däremot har överlevt sett till sin kärnorganisation, och till det yttre varierat inom väldigt stora marginaler: både byråkratin, styrdokumenten (Bibeln och andra texter) och omfånget har varierat. Dess grundläggande hållpunkter däremot har inte förändrats: Evigheten och Gud själv. De är konstruktioner båda två, men väldigt hållfasta sådana.

Om jag ska våga mig på ett liknande experiment själv, för kyrkan är ett experiment, måste jag likt de kristna romarna sätta upp mina egna hållpunkter.

Mänsklig politik måste vara just mänsklig. Vi agerar idag som vore vi Jordens härskare, den idén har väldigt starkt fäste hos oss, hur mycket man än talar om att leva naturnära och respektera naturen. Även ett stillsamt styre är ett styre. Vi måste axla den rollen på allvar och finna ett hållbart sätt att härska.

Och vilka andra hållpunkter ska jag uppfinna? Okränkbara värden. Värden som fastslår vad som är ett acceptabelt mellanmänskligt agerande och vad som inte är det. Kyrkan har inte gjort det, även om påven och många andra kanske motsätter sig påståendet.

Vi har idag en uppsättning idéer om vad som skall anses vara okränkbara rättigheter: å det första, alla människors lika rätt. Å det andra, rätten till liv, frid och frihet. När vi ändå håller på kan vi gå vidare med hela FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheter. Den som motsätter sig dem kan sluta läsa direkt, jag är inte tillräckligt radikal att ifrågasätta dem.

Med dem och därmed behäftade idéer om demokrati, folkens självbestämmande, kan vi granska våra staters politiska, ekonomiska och sociala system, och våra "privata" socioekonomiska strukturer.

Det finns många slutsatser att dra från den sortens granskning. Den första blir att det inte är upp till mig att utan reservation formulera mig över de övriga. Den andra blir att staterna, de överstatliga institutionerna och systemen för mellanstatliga ageranden måste rekonstrueras. Stater kan rekonstrueras, precis som mänskliga rättigheter, och i frågan om vilken ordning som är överordnad har jag en klar uppfattning.

Vilken process ska användas för att göra detta? Det är en fråga som måste tillfalla alla världens folk, i en tillgänglig, deltagande process, en process som genom sin karaktär blir omöjlig att omkullkasta på annat än rättsvidrig grund.

All makt skall utgå från folket, genom folket, i samförstånd om att vi skapar våra eviga värden tillsammans.

*Feodala system och andra monarkier syftar i grund och botten till utövandet av militär makt och är formade därefter

Bloggen

2009-06-20T20:23:00.002+02:00

För det första: jag tänker inte be om ursäkt för de oregelbundna uppdateringarna av den här bloggen. Regelbundet uppdaterade bloggar är inte en mänsklig rättighet.

För det andra: jag har inte sällan fatt höra att den här bloggen är pretantiös.

Men vaffan? Vi har ett helt jävla Internet som dagligen översvämmas av skitnödiga historier om grönsakssoppor, schlagerfestival och varför människor som arbetar i hemtjänsten inte tycker om polisen (INGA poliser, tydligen). Behöver vi en bloggjävel till utan genomtänkt innehall?

Sa jag har tre korta hälsningar till alla er som vill läsa vad jag tycker om linsgryta och dagens nyheter:

1. Ni har mitt telefonnummer. Ni kan ringa om ni undrar.

2. Jag gillar att skriva abstrakta inlägg, frukten av seriös tankemöda.

3. Ta er i röven.

L'Homme Nouveau

2009-05-23T00:25:00.001+02:00

Jag har beslutat att lägga ner min senaste bloggsvitsidé. Mest för att jag inte tror pa den själv.

Rättsäkerhet

2009-04-23T17:34:00.002+02:00

Sverige är ett land som allt som oftast håller hårt på principer för rättsäkerhet.

En grundläggande princip är att myndighetsutövare inte skall utöva myndighet i fall där deras beslut kan påverkas av personliga förhållanden: en polisman ska till exempel inte utreda brott inom sin egen familj, en kommunpolitiker ska inte ta beslut om en förändring av dagissystem som kan påverka hans eller hennes familj (ja, jag pratar om Hans Jonasson, som lovade att "sopa ut" myglet i kommunhuset. Han har nu befunnits jävig efter att ha beslutat om förändrade regler för dagis och därigenom gynnat sin frus näringsverksamhet).

En av våra mest inflytelserika kategorier myndighetsutövare är våra domare, ordföranden i våra domstolar.

Det har nu framkommit att domaren i fallet mot grundarna till The Pirate Bay, som dömdes till vardera ett års fängelse och ett skadestånd på 30 miljoner kronor, med stor sannolikhet varit - jävig.

Sveriges Radio rapporterar att domaren ifråga är medlem i Föreningen för upphovsrätt. Där även de som företräder film- och skivbolagen i fallet är medlemmar.

Vi lever alltså i ett land där sannolikt jäviga domare i mycket kontroversiella fall medverkar i att döma folk till fängelse. Vad i helvete?

L'Homme Nouveau del 1: Stjärnorna

2009-04-18T23:17:00.003+02:00

Ny månad, ny bloggsvit.

Dekonstruktion utan rekonstruktion är bara ett annat uttryck för "förstörelse".

Min föregående bloggsvit var ett litet försök till dekonstruktion av vår vita, välbärgade västerländska medelklass, den där som bygger sina fantasier medan man lever av en ekonomi byggd på (ny)kolonial förstörelse. Inte ens historien kommer att lyckas göra upp med det befängda fenomen vår tids struntradikalitet utgör, och jag kan bara drömma om det. Vem kan man sätta att döma människorna?

Dekonstruktion i sig är en politisk sysselsättning, men inte ett ställningstagande: för att göra politik av den måste den följas av en rekonstruktion, en vision eller en idé om ett annat tillstånd än det som dekonstruerats.

I mitt fall måste det alltså handla om att konstruera en ny människa, ett nytt politiskt subjekt, ett jag skulle kunna anförtro mitt politiska välbefinnande.

Titeln på min svit är trippeltydig: att den är skriven på franska är en markör av vilken tradition, på en global skala, den måste sägas tillhöra; att den är skriven av och för ett subjekt som kan hantera grunderna i denna traditions stora språk, eller i alla fall kan gissa sig till betydelsen av titeln; att den behandlar en patriarkal värld, där mannen är namnet på allt.

Stjärnorna

Sedan arkaisk tid har människor på skilda platser uppfunnit överhöghet: sin egen, gudomliga väsens och idéers. Två exempel:

Vår egen västerländska tradition har uppfunnit begreppet "transcendens" som ett sätt att skyla de strider och förskjutningar som våra värderingar ständigt är föremål för: om en tanke är någorlunda hegemonisk, men samtidigt tillräckligt bräcklig för att kunna ifrågasättas, tilldelas den abstrakt giltighet. Gud, Lag och Moral är tre kändisar i sammanhanget.

I Anderna talar man om kosmovision, ett fint ord för "holistisk traditionalistisk kollektivistisk värdenormativitet".

Traditionerna står inte i direkt strid med varandra, inte på riktigt: de är båda allierade i kampen mot en gemensam fiende.

Det händer att jag tittar på stjärnorna och känner mig liten. Det är det många som gör: stjärnhimlen torde, om något är det, vara sant transcendent.

Sviten kommer att fortsätta imorgon. Stay tuned

Dagböcker

2009-03-24T23:11:00.002+01:00

Det händer att jag skriver dagbok på annat håll. Här är ett inlägg jag fastnade för:

Torsdagen 18 januari 2009

Ibland tror jag att livet vore mycket mindre komplicerat om man bara gav fanken i alla nya filosofiska snedsprång och förlitade sig på strukturalismen.

Om man ställer upp livet i dikotomier, motsatsförhållanden, och prydliga system där man kan införa drifter, händelser och processer blir det plötsligt väldigt enkelt att vara jag.

Lycka står i motsats till olycka, och finns det lycka finns det inte olycka - och vice versa.

Då står det mig fritt att konstruera en självbild som är tillfredsställande i det att jag kan välja vad jag tar hänsyn till. Då kan det stå ”Bitter” och ”Cynisk” i min helgonpresentation utan att ”Förälskad” och ”Lycklig får plats, då kan jag tänka mig att de jag älskar är jag inte arg på. Systemet lämnar inte plats för paradoxer.

Men det går inte att hålla sig med ett sådant synsätt. Strukturen skapar själva förutsättningen för paradoxer, för inte ens ett hegemoniskt tankesystem är immunt mot det motstånd verkligheten utgör, och det enda sättet att hantera paradoxerna är att erkänna att de inte är paradoxala alls, utan delar av samma existens.

Kärlek för inte med sig ovillkorlig lycka, inte heller utgör det ett tillstånd av yttersta förtvivlan. Det vi kallar ”kärlek” rymmer hela spektrat av ångest, melankoli, saknad, förälskelse och lycka, både i närvaro och frånvaro av den älskade.

Inte ens begreppen jag använder för att uttrycka mig kan betraktas som neutrala, de blir inte mer än produkten av mitt perspektiv i ohelig allians med språket, och när du läser dem utsätts de för precis samma misshandel om igen.

Det finns flera människor jag älskar. Mer eller mindre, på otaliga sätt. Inte ens en social begärsmatris kan ha en sådan makt över mitt känsloliv, som kanske är källan för mitt motstånd mot det för givet tagna, att mina relationer med de som står mig nära ens grovt kan räknas in i enkla kategorier.

En av mina vänner (för övrigt en av dem som utgör rejält grubbelstoff, från och med nu) sa någon gång lätt uppgivet ”... du och dina distansförälskelser”.

Ibland kan man välja att göra livet enkelt för sig, man kan organisera sig utifrån några enkla mål.

Men i mitt liv brukar de enkla målen slinka undan som styrmedel, för att ersättas av knepiga impulser och känslor. Det är flera år sedan jag slutade fråga ”Varför?” när jag kom på mig själv med att ge mig in i något dumt projekt, jag har varit på tok för upptagen med frågan ”Hur?”

Ännu knepigare blir tankeverksamheten när jag påbörjar en text som kommer ur den ständigt återkommande insikten ”Jag älskar henne”, för övrigt en insikt jag måste försöka lära mig leva med, och tankarna på det ostyrigaste manér smiter iväg och börjar konspirera med resten av mina funderingar. Resultatet brukar bli något i stil med den här texten, eller ett oerhört sug efter en rejäl drink.

En dåres anklagelseakt del 3: Sköldar av papper

2009-03-23T16:10:00.004+01:00

Dåren kommer nu att lämna in sin sista stämning till Livets Domstol, innan han för evigt förpassas till arkiven och ersätts av någon nytänkande streber med smak för det som ligger i tiden istället för det som ligger utanför den.

Medborgaren
Hon svävar inte i ovisshet om sin hemvist, i hennes värld finns inte den avgrund vi föreställer oss att statslöshet måste innebära. I hennes lilla värld dikteras verkligheten av någon annans beslut - föreställer hon sig: en större makt som oavsett art är omöjlig att rubba, konstant. Och i detta är den osynlig, den kan inte ifrågasättas eller tillskrivas ett värde, samtidigt lyckas medborgaren personifiera den: Staten, Myndigheterna eller Regeringen. Alla tre kan uttryckas som pejorativ.

Staterna
Det kan inte nog betonas att det senare gäller alla stater, de må vara demokratier, diktaturer, socialistiska republiker: de kan styras av grymma, likgiltiga eller sympatiska människor: de kan agera i sina medborgares objektiva intresse: de förblir något ogripbart, osynligt, allsmäktigt.

De kanske kan beskrivas som en inrättning som är större än summan av sina delar, som ett väsen med en föreställd makt. Rök och speglar är själva grunden i deras existens.

Människan
Den enda varelse som kan tillskrivas allsmäktighet: hon skapar sig själv, sin värld, och har i sin makt att när som helst tillintetgöra båda två. Hennes existens möjliggör hennes upplevelse, hennes upphörande fråntar verkligheten en existens.

Verkligheten
Men verkligheten, den genuina existens som jag vill tro existerar utanför hennes påhittade värld, gäckar många försök att formas lika lätt. Den är långtifrån binär, den är komplex och sällan rationell, eller så gudomligt rationell att den är ogripbar. Mänskligheten kanske inte blir mer lysande än när den inser sin oförmåga att till fullo förstå någon annans verklighet.

Makten
Medborgaren är människan som befolkar staten, verkligheten är objektet för deras maktutövning. I skolböckerna, i alla fall.

Lyckligtvis är det inte (bara) skolböckerna som dikterar verkligheten, inte heller bara staterna.

En stat betecknas kanske framförallt av att den möjliggör ett organiserat motstånd.

Det organiserade motståndet
Noga räknat förtjänar det organiserade, formulerade motståndet inte en egen rubrik. Det äger en egen maktposition, det kan formulera den verklighet det verkar i (mot). Ibland är det ett motstånd som sammanfaller med staten - statens motstånd mot andra stater.

Oftare är det ett motstånd som vänder sig mot staten, det är ett motstånd som kan kritisera denna ogripbara, framfantiserade maktapparat, en fantasi som inte med nödvändighet korresponderar med verkligheten.

En sådan maktutövning är det få stater förunnat att utöva. Å andra sidan är det få utövare av motstånd som kan ta ut skatter av objektet för makten, eller ställa upp egna arméer. Motståndet blir dynamiskt, det verkar lova att överleva varje stat, varje reaktionär existens.

Privilegiet
Medborgarskapet verkar meningslöst, det verkar vara till och med mindre än Foucalts subject. Det verkar handla om underkastelse och underkastelse endast.

Så formuleras det av sina motståndare, så beskrivs det av agitatorerna, de som ska kämpa för de papperslösa och statslösa flyktingar vi har omkring oss, de som ska stå upp mot förtryckarna i statsapparaten.

Detta motstånd kan inte existera i ett territorium utan stat, detta motstånd, så som vi känner det, kan inte formeras utan medborgarskapet.

Ultima Ratio Regum
Utan våra vackra lagar, en rätt jag förväntas gå i döden för, om den skulle hotas med utrotning, skulle vi stå nakna inför alla de fruktansvärda krafter människan lyckats tygla - knappt - under vår historia. På en annan plats i denna vår tid skulle innehavare av den yttersta mänskliga maktapparaten skratta åt oss, när vi viftar med förteckningen över våra rättigheter.

Rättigheter som ytterst garanteras med hotet om mänsklig död och lidande om de skulle angripas. Kanonerna är och förblir garanten för vår livsstil. Om vi använder dem för flitigt kommer garanten att bli stenar fastknutna vid pinnar.

Vi agiterar, vi bekämpar förtryckarna, vi är marginaliserade och osynliga. Det är vi som har rätt, tar oss rätt, och alla andra har fel. Vi har formulerat en ståndpunkt utifrån vilken vi inte kan ha fel, en utkikspunkt från vilken vi kan se allt det som är rätt och sant. En rätt som består blott och bart av en gemensam idé och som upphöjts till lag genom miljoner människors kamp. Ack, med sådan självklarhet vi kräva våra privilegier.

Besökare

2009-03-14T15:43:00.001+01:00

En del rycks i från oss alldeles för tidigt.

Idag gäller basker av.

En dåres anklegelseakt del 2: Jakten på autenticitet

2009-03-10T20:35:00.005+01:00

Sviten fortsätter, dåren härjar vilt och ingen går säker. Famlandes i ett ogenomträngligt mörker, med endast känseln och minnet till hjälp, söker han ställa sin omvärld mot väggen. Vem kan vi sätta att döma människorna?

Subjektet
Existensen som vi känner den är med sannolikhet gränsande till visshet precis lika mycket lögn som den är orubblig sanning.

Denna vår existens kräver ett subjekt att namnge det, en entitet som rymmer detta oerhörda att vi finns till.

Och detta subjekt, som lägger hela skapelsen vid sitt språks fötter, finner inte sin mänsklighet i sig själv eller i någon gudomlighet. Nej, hon söker den hos sina medmänniskor, hon lever som en av människorna enbart för att flocken beviljar henne denna tvivelaktiga ynnest. Likt en gudom av gammalt skapar hon hela existensen genom att ge den sitt namn.

(Sam)Existensen
Genom ett till synes aldrig sviktande engagemang för det som är rätt och sant, alltså det egna välbefinnandet, uppfinner människan ständigt nya sätt att återskapa sig själv. Jagad av tvivlet på den egna riktigheten bygger vi en ny människa snart sagt varje dag.

Och det är inget litet projekt.

Varje människa måste uppfylla några grundkrav för att uppnå subjektsskap i varje gemenskap: likhet, identifikation, närhet: kulturella attribut, tydlig könsidentitet (eller uppenbart tvetydig könsidentitet, men det är en parentes i parentesen, för ikväll talar vi om Hegemonin), förståelighet.

Om detta uppnås, aldrig utan ansträngning, det ska gudarna veta, bara det mest grundläggande i dessa processer tar åratal, kan subjektet röra sig vidare.

Hon kan skaffa sig en vision, en världsbild (sannolikt i den ordningen, om vi inte ska avskriva åtalet med motivationen att man inte kan döma en idiot) och finslipa sitt framträdande inför andra människor.

Människan kan bli livsstilare, en politisk varelse formad av sin bekvämlighet framför vad som beskrivs som ett klassiskt ideologiskt ställningstagande (ännu en lögn att ställa Historien till svars för), långt innan hon går ifrån sin inte nödvändigtvis bekväma men i alla fall välbekanta bakgrund och skapar sitt livs andra Ego.

Hon kan göra det när hon blir tonåring, hon kan göra det innan hon fyller fem, hon kan göra det när hon fyller femtio. Människan kan göra mycket, kompetensen är inte grunden för det normativa, närmast tvärtom.

Oavsett när hon väljer att göra det riskerar hon ständigt att bli en pånyttfödd livsstilare, någon som väljer sitt liv först - och sin politik därefter.

Som jag redan påtalat önskar vi intet hellre än att se vad vi vill se, veta vad vi vill veta, alltför bekväma för att vilja rucka på vår bekväma tillvaro.

Autenticiteten och den politiska visionen
Varje argumentation kräver argument, bra eller dåliga. Och alla politiska ställningstaganden, och den politiska visionen är den största, är en argumentation.

Och argumenten i sig måste vara autentiska, det är det autentiska i vår omvärld vi söker isolera och extrapolera utifrån för att skapa politik.

Vi förutsätts i alla fall göra det. Autenticiteten måste till varje pris hittas och styrkas, utan den har vi ingen politik.

Men autenticiteten är, som vi kommer att se, flyktig och förrädisk.

Autenticiteten och den politiska visionen
Min ursprungliga tanke var att döpa det här avsnittet till "Autenticiteten och den apolitiska visionen", men något får mig att tveka. Sannolikt krävs en starkare bevisning för att kunna styrka att vi äger en förmåga till apolitiskt seende överhuvudtaget. Därför får jag snällt upprepa mina rubriker. Målsägarsidan eftersöker en fungerande rubriksättning. Hittelön utgår.

Som medkännande och påstått rationella varelser söker vi det autentiska i andras engagemang, åsikter och handlande. Vi förkastar det blinda förkastandet till förmån för en utgångspunkt varifrån andra människor agerar på bevekelsegrunder vi kan acceptera.

Varför denna undfallenhet, när vi lever i en värld där falsarier är var politikers främsta verktyg?

Kanske för att vi innerst inne vet att just de argument, den autenticitet, vi grundar vår egen vision på inte håller för en närmare granskning. Att de antagligen är fantasifoster, som är ack så mycket smärtsammare att mista än jultomten och myterna om immaculatae conceptium.

Varje gång vi erkänner, kanoniserar eller på annat sätt godtar någon annans påstådda eller underförstådda autentiska bevekelsegrund reproducerar vi vår egen.

Och det är vårt största incitament att inte ens efterfråga den, utan bara förutsätta att den finns och efter bästa förmåga hitta den själva.

Det finns undantag. Vidriga undantag: de tillfällen då vi inte anstränger oss för att finna det autentiska i ett givet resonemang, kanske rentav anstränger oss för att kunna förkasta det, för att argumenten inte kan, inte får, vara grundade i autenticitet.

Autenticiteten
Äktheten, sanningen, det verifier- och falsifierbara är opålitliga allierade. Du kan finna det i det lilla och kanske bara där, du kan finna en sanning och utifrån den skapa en helt ny värld av sanningar. Marx, Lenin och större delen av världens antikommunister är mästare på det där. Inte fullt lika erkända mästare är dagens svenska autonoma vänster, radikalvänster och ljusbruna "liberaler". Autenticiteten finns i oerhörda variationer, värd sin vikt i guld. Alltså ingenting alls.

Postmodernisten söker autenticiteten i minoriteten, i det isolerade fallet, men faller på eget grepp när hon inser att det lilla hon vet är värdelöst i allt strategibyggande.

Motståndsromantikern söker den på samma sätt, hittar den, upphöjer den till lag och har inte ens den goda smaken att erkänna sin egen idioti.

För autenticiteten finns i överflöd och efterfrågas i överflöd, den används riktligt i hela vårt samhällsprojekt, och överallt kan man göra en enkel uträkning:

Autenticitet + Autenticitet = Autenticitet

Oavsett hur mycket sanning, hur många autenticiteter du lägger in i formeln, blir summan detsamma. Det moderna projektet blir en paradox, och det kan inte ersättas med ett postmodernt dito, ty formeln blir annorlunda men precis lika frånstötande:

Autenticitet + Autenticitet = Autenticitet x 2

Vi söker en sanning, en autentisk sanning, i allt det vi ser och i synnerhet hos varandra. Alltför bekväma i vår egen tankevärld vågar vi inte kritisera och ifrågasätta annat än för att skydda samma inskränkta värld. Vi våldför oss inte på varken sanningen eller autenticiteten, vi våldför oss på oss själva och vi står svarslösa inför den historia vi är satta att skriva. Vi upphöjer oss själva till samma låga nivå som de lägsta i vår värld, och motståndet måste bli ett motstånd mot oss själva.

En dåres anklagelseakt del 1: Radikalisering

2009-03-04T22:53:00.004+01:00

Som synes i kvällens rubrik har jag skapat mig ett litet projekt, en bloggsvit närmare bestämt.

En svit ska i det här fallet inte ses som ett löfte om någon sorts enhetlighet eller konsekvens i ingående inlägg, det handlar snarare om att jag sett ett litet mönster i mina funderingar och en möjlighet att placera dem under samma paraply.

Titeln kan indikera mycket, och allt ska förklaras i sinom tid.

Radikalisering
I ett av mina tidigare inlägg spekulerar jag i mitt dyrbara moraliska system (om man får kalla det så), och jag råkade ifrågasätta fundamentet i mina formulerade ställningstaganden: värderingen av tankar, handlingar och impulser.

Under kvällen blev det uppenbart att samma kritik kan, och måste, appliceras på mina politiska ställningstaganden.

Radikalen
... är en världsförbättrare, eg en person som på otydliga eller dåligt formulerade grunder vill förändra världen, en lätt hysterisk varelse som upphöjer sin åsikt till lag och lever med en tvångsmässig iver att förkasta allt det som är beprövat.

Uniformen
... är en symbol, för makt, för pålitlighet, för opersonlighet. Den är även ett persona och med en viss liten twist en person: en varelse med förkärlek för omotiverad kollektivism eller individualism.

Människan
... är våra politiska rörelsers subjekt, en föränderlig, svårligen kartlagd och med traditionella mått mätt fullkomligt opålitlig varelse. Hon kan påverkas till i stort sett vilken handling som helst, trots att hon uppfann filosofin kan hon inte på allvar greppa det faktum att hennes tankar i det långa loppet är både irrelevanta, meningslösa och genom det motsägelsefulla.

Vi älskar henne över allt annat och ger henne alla möjliga betydelser.

Det är om henne jag skriver. Uppenbarligen. Och det är hon som ikläder sig (eg ikläds, men det är samma sak) mina vackra schabloner, det är hon som måste underkasta sig kritisk granskning ikväll.

Åtalet
Radikalen och Uniformen är en och samma Människa, ibland en och samma person.

Hur bär hon sig åt?

Jag måste tyvärr avliva förhoppningen att det rör sig om radikala men ändock organiserade människor, att jag talar om breda politiska allianser bestående av fritt tänkande radikala politiker.

Det handlar om vår självbild och alltså lika mycket om vår konstruktion av Andra; vem är det som egentligen är radikal, vem är uniform och vem är både och? Vem är den motpart vi ska förhålla oss till när vi formerar våra egna idéer och försvar?

Jag måste nog konstatera att sett ur varje enskild människas perspektiv är alla motparter radikaler; för den queera människan är varje manifestation av ett bipolärt genussystem radikalt, för socialisten är den borgerliga kapitalismen, nyliberalismen och imperialismen radikaler (den förstnämnda störst av alla), varje givet politiskt ställningstagande är inte mycket mer än en manifestation av hur man vill synliggöra felen i det motsatta.

I det borgerligt hegemoniska samhället, idag en kanske mer en dröm än en verklighet, är hegemonin i sig radikal och dess motståndare Radikaler. Personligen har jag svårt för hegemonier bara för det att de avsäger sig allt det ansvar som åligger dem.

Varje synliggörande av det radikala hos våra Andra är intet mer än ett osynliggörande av vår egen radikalitet: vi upphöjer vår egen erfarenhet och våra gemensamma fantasier till Lag, och Lagen är aldrig en Radikal, den varken förbättrar eller förändrar. Den är sprungen ur en verklighet, och denna verklighet blir Lag i fantasin.

Vi kan aldrig bli solidariska med våra betecknande Andra, lika litet kan vi leva med att de vill solidarisera sig med oss.

Oavsett strävan, ambition eller mål har vi misslyckats med att uppfylla våra högt flygande, grymma och omänskliga utopier, formulerade i skrift eller outtalade. Vi har till Lag upphöjt fantasier och i den processen lyckats provocera, omänskliggöra och skada subjektet för vårt politiska projekt.

Acceptable Losses

2009-02-23T21:23:00.002+01:00

Min uppfattning av livet kan ha blivit lätt snedvriden de senaste åren: hälften av min totala mentala energi har kommit ur nya sammanhang och de nya människor de bestått av. Värnplikt, högskola, nya kamrater, nya arbeten och nu ett kollektiv i Österfärnebo.

Inte förrän nu har jag kommit att reflektera över två begrepp som kanske borde vara fundamentala för vår förståelse av oss själva - och alla andra:

Motstånd

Både i min moraliska analys (en senare historia, kanske något mer matnyttig) och i min självförståelse är motståndet en central del.

Jag är mig själv, och gör mig själv, i motstånd mot sådant som jag inte ger epitetet "rätt", en ganska bred kategori av konkreta företeelser som inbegriper allt det jag inte är beredd att ställa mig bakom.

Jag inbillar mig att jag ställer upp i varje nytt sammanhang som en enhetlig uppställning idéer, vanor, värderingar: att jag är mig själv.

Och att varje nytt sammanhang ställer krav som inte är förenliga med detta, krav på förändringar, eftergifter som jag ser det, omvärderingar av min självbild och värderingar från andra som jag inte dikterar.

I en radikalt annorlunda miljö blir kraven radikala, eller upplevs som radikala. Upplever jag dem då som ett angrepp, en inskränkning? Vill jag förändras?

Uppenbarligen förekommer det motstånd i den situationen, i mitt fall ofta genom tämligen fredliga diskussioner. Motståndet blir att förändra någon annan.

Förändring

Det du inte förändrar kommer att förändra dig, ditt motstånd är att förändra - och andras motstånd måste då bli att förändra dig.

Det är, om man anlägger den analysen, ingen överraskning att våra liv är fulla av världsförbättrare, sådana som till varje pris ska se till att vi behandlar våra medmänniskor och vår värld på rätt sätt. En del mer än andra, som med allting annat.

En del saker kan vi förändra hos oss själva, vissa aspekter av våra liv kan vi skaffa kontroll över, vissa erfarenheter kan vi välja att göra. Vi (som läser svenska, har tillgång till Internet och sannolikt mat för dagen) kan forma vår kropp, vår umgängeskrets, våra läsvanor... Motstånd = Förändring är precis detsamma som kontroll. Fråga vilken självdestruktiv tonåring eller medelålders pedant som helst, där har du människor som vet vad kontroll vill säga. Din egen smärta eller entropin -båda är oerhört tacksamma objekt för motstånd.

Idealisering och strategi

Människor som tänker för mycket, alltså de där som har mat för dagen, inte behöver ducka för kulor regelbundet och bara har åtta timmars arbetsdag, har råd att se kritiskt på sig själva. De kan formulera sig själva som något annat än produkten av sina livsbetingelser, de kan skapa en bild att förverkliga genom strävan eller förnekelse av avvikelse från bilden.

Den bilden kan man idealisera - och jag skulle tro att man gör det. Den behöver varken vara hållbar eller sann (inte för att de båda med enkelhet kan förenas), logisk eller konsekvent, den behöver bara vara så pass realistisk att den kan passera den samling fördomar vi kallar "Förnuft"

Den kan sedan behandlas som en dyrbar vas, den kan skyddas från våld och - förändring.

Om den bilden korresponderar med verkligheten på något sätt kan den både stärkas i det att den kanske kan ta litet fler sammanstötar med verklighetens hårda golv, men samtidigt kanske man riskerar litet mer. Förlusten av det idealiserade är långt mer traumatiserande än förlusten av det likgiltiga, föreställer jag mig.

Strategin kanske måste bestå i förståelse och förståelse endast, och denna förståelse måste vara att förlusten endast kan upplevas genom att föreställa sig den. En förlust, i form av förändring, motstånd som delvis misslyckats, är ingenting man upplever i annat än futurum, ett scenario som inte kan förnimmas i sitt skeende.

Motstånd måste förstås som berättelsen om subjektet - Förändring som berättelsen om kollektivet, där förändringen är summan av det samspel av motstånd som formar inte bara gruppen som helhet utan alla ingående individer.

Strategi

Underkastelse är ett förnekande av det egna värdet, jag tror inte på uppgivenhet inför de som vill förbättra just mig bara för att det finns det som talar för dem.

Men jag kan inte förneka att förändring, ett fenomen som alldeles för ofta förväxlas med det numer ganska traskantade begreppet "förbättring", är något som ofrånkomligen inträffar.

Däremot tänker jag inte upphöja det till ett värde i sig, det finns nog med värdeladdade begrepp som det är utan att jag måste hitta på fler.

Fri radikal

2009-02-19T17:24:00.000+01:00

Idag har jag varit litet dubbeltydig i min rubriksättning. Dubbeltydighet är ju dubbelt så bra, liksom.

En betydelse kan vara "radikal fri från negativ påverkan från gamla idéer, obunden av organisationer och tvång".

Givetvis blir rubriken inte enbart dubbeltydig, den blir ett oxymoron genom en av betydelserna. Ingen människa är radikal annat än till namnet, ingen kan sägas vara obunden.

En annan betydelse kan vara "de där partiklarna som långsamt kan sabba din hälsa".

Konsekvens är inte värdefullt i sig, det kanske är värdefyllt men inte mer än så. Den fullkomliga konsekvensen är till själva sin natur omänsklig, i det att människan inte kan besitta en konsekvent natur, det logiska resonemanget draget till sin spets får nästan alltid omänskliga implikationer.

Det kan handla om frihandel - ett begrepp som i sin "renaste" form skulle innebära katastrof för samtliga de stater som ratificierar dem. Det kan handla om pacifism, som är fatalt när det tillämpas - för det subjekt som följer en sådan lära, och för de som litar till det.

Idag har jag slagits med vårt samhälles stora förbannelse: dikotomin (prefixet "den konstruerade" blir onödigt, problemet är att man måste påminna om det).

Kvinna - Man. Rik - Fattig. Ung - Vuxen. Våt - Torr. Och den allra värsta:

God - Ond
Varken godhet eller ondska är fasta, objektiva värden. Till och med i våra egna, inskränkta sinnen är det utsatta för ständig förskjutning och beskjutning utifrån.

Godhet och ondska, implicit eller explicit, är storheter som finns kanske framförallt i vår agitation, den enda plats där de har en plats och samtidigt den plats där de absolut inte kan tillåtas existera.

Samma vänsteraktivister som beskyller amerikanska makthavare för att måla upp världen i svart och vitt slänger sig utan problem med samma syn på världen, men kanske lätt omvänt. Ibland kan man tro att Satan vandrar på jorden, den enda fråga man behöver besvara verkar vara om han bär svart eller rött. Eller blått. Eller grönt. Om dräkten är gjord av asbest (och därmed är cancerogen) eller naturriktigt (vadfan det nu är) tillverkad hampa (och därmed komplett oanvändbar i helvetesmiljö, fullkomligt livsfarlig och världsfrånvänd).

Jag blir regelbundet påhoppad för att jag inte tar parti (haha) i partipolitiken, för att min vägran att befatta mig med svensk realpolitik, men jag måste ställa mig frågan: kan jag bygga en strategi på världens kanske mest ostrategiska plattformar?

En rörelse som vägrar betrakta sina motståndare som människor, som är fördomsfull och ständigt målar in sig i hörnen på sin ideologiska lekstuga, som inte klarar av att agitera för någon annan än sina anhängare - ska jag sympatisera med en sådan?

Revolutionen existerar inte förrän den blivit en bok, men vem fan har tid att skriva böcker under revolutionen, och hur ska man genomföra en revolution utan handbok?

Jag kanske ska skita i politiken och bli katolik istället. De verkar ha det roligare.

Apedjävlar, AFA, drevet och dess jävla imbeciller

2009-02-16T08:47:00.000+01:00

Jag noterar att medierna förblir inkompetenta och förljugna. Se Sydnytts exemplar av videon SVT dragit sådana växlar på, finn fem fel.

Och de som skulle känna för att anklaga mig för att mörka rasism i det svenska polisväsendet: dra fram de riktiga, de seriösa, de substantiella exemplen istället för det här eländet. Det kan inte vara alltför svårt.

Peter

2009-02-08T13:38:00.001+01:00

Peter Englund, från och med juni ständig sekreterare i Svenska Akademin, har skrivit ett fullkomligt genialiskt blogginlägg om sig själv... och om mig.

Min verklighet och Strategien

2009-02-06T20:45:00.000+01:00

Jag har på senare tid börjat märka en viss dialogicitet i mina blogginlägg, kanske inte litterär sådan, kanske snarare internt och personlig seriell dito. I vilket fall gissar jag på att jag kommer röra mig längs, omkring och i teman som berör min livshållning och min verklighet ett tag till. Så till nattens blogginlägg:

Solidarisk strategi: min postmoderna bastard
En liten del av charmen med modernistiska teoribildningar är deras förkärlek för enkla analogier eller korta teser - en approach till verkligheten som postmodernismen i bästa fall saknar, i värsta fall missbrukar.

Egentligen skulle jag vilja förneka tingens ogenomtränglighet, subjektet såsom varandes endast skärningspunkt mellan sina livsbetingelser och begreppsförskjutningen som påvisbar process. Just dessa tre litet klumpigt formulerade grundstenar i min filosofi sätter käppar i hjulet för en strävan att organisera livet och historien på ett begripligt sätt - strukturalismen (marxism, liberalism, hegelianism - kalla det vad du vill) verkar just nu vara det enda verktyget som kan användas för att konstruera strategier, men mina personliga erfarenheter och en övertygande mängd akademiska argument har, till mitt förtret, lyckats dödförklara självförverkligande genom fantiserande.

"Historien är död, vi berättar spökhistorier om hur den återuppstår och hemsöker oss"

Jag tror inte på historien, kanske mest för att den inte tror på mig. Postmodernismen smutskastas såsom varandes samtidigt reaktionär, borgerlig, och endast identitetspolitisk. En fascinerande situation för en teoribildning som till själva sin natur kritiserar sig själv och alla andra, och som är en av de stora Förhållningspunkterna.

En humanistisk teori måste förhålla sig till postmodernism och marxism, och en "ren" postmodernism erbjuder ingen autenticitet, inget avstamp ut i verkligheten. Verklighet och postmodernism förblir sammanflätade, oskiljaktiga, samtidigt som den senare måste erkänna sin otillräcklighet som verktyg för förändring.

Terry Eagleton, min nya favorit, angriper problemet på ett ganska originellt sätt: där andra marxister verkar blunda för kritiken mot deras teoriers oförmåga att korrespondera med en konkret verklighet, Historien, eller ens vanlig jävla solidaritet, verkar Eagleton närma sig postmodernismen i sin argumentation, utan att för den sakens skull förlora trovärdighet.

Ett grundläggande postmodernt förhållningssätt, om ett sådant låter sig formuleras utan att omedelbart implodera, kan vara att "Vi vet att vi gör fel, men fortsätter göra det ändå"

Ställd inför valet att förkasta postmodernismen som osolidarisk till varje aspekt (brist på solidaritet är ingen bristvara som det är, vi behöver inte leta efter mer) eller medvetet misstolka formuleringen väljer man givetvis, i enlighet med nämnda formulering, att låta en välvillig betydelseförskjutning äga rum:

Genom att närma sig en kritiserad metod istället för att hårdnackat röra sig ifrån den måste man kunna drömma ihop ett förhållningssätt och en strategi som kan ge utrymme för solidarisk förändring. I klartext: en strategi för mina egna solidariska handlingar kanske måste baseras på en marxistisk metod utsatt för konstant postmodern kritik.

Om verkligheten måste utgöra grunden för filosofin, till vilken all humaniora (och humanism) måste räknas som avstickare, måste verkligheten bli filosofins spelplan. Jag tänker inte befatta mig med en livshållning som baseras på drömmen om det omedvetna subjektet, ansvar måste vara medvetet, solidaritet likaså, och min grund för medvetenhet måste formuleras som filosofi.

Förändring är möjlig - men jag kommer inte att finna morgondagen i historien, definitivt inte i Historien.

Impulsen, tanken, systemet

2009-01-20T11:02:00.000+01:00

Jag kan analysera uppkomsten och skapandet av subjektet "Ormtunga" i oändlighet, tala om "liberal demokrati" och "internaliserade värderingar" så mycket jag vill, till syvende och sist måste jag likväl utgå från detta subjekt i min kritiska självanalys. Än så länge.

I min dagliga gärning (alltså mitt liv) sätter jag det logiska, eller för givet taget logiska, resonemanget högt. Mycket högt.

I mötet med impulsiva, inbundna eller inskränkta människor kan jag föreställa mig hur de deklarerar "Jag har också tänkt en gång, och jag har tänkt klart!"

Att agera oövertänkt blir enligt mig inte nödvändigtvis produkten av en avsaknad av resonemang: det skulle placera varje rutinmässigt mänskligt agerande i kategorin "oövertänkt handlande", en kategori som inte är speciellt smickrande.

Jag vill snarare placera handlingar i en individbaserad kontext där frågan "Har subjektet gjort detta förut, och är handlingen en del i en framresonerad och värderad matris?" är central.

Därav kommer att jag mycket väl kan fördöma spontana våldsdåd, och samtidigt nedvärdera spontana solidaritetshandlingar, i båda fallen med motiveringen "Människors handlingar ska värderas som resultatet av subjektets medvetna värderingar". Det spontana våldet kan till beskaffenhet och syfte mycket väl sammanfalla med mina egna värderingar, men det skänker inte förövaren ett större värde om hon inte på ett tillfredsställande sätt kan motivera sitt handlande: ett faktiskt agerande i sig utgör inte en garanti för dess upprepning. Idag djurälskare, imorgon krigsförbrytare.

I grund och botten är det kanske en klassiskt liberal idé jag förfäktar, den om människans plikt att handla konsekvent utifrån en hållbar matris av etiska ställningstaganden.

Det är givetvis en analys som bör granskas kritiskt, inte minst till sitt ursprung och tillämpning (en granskning som sannolikt sträcker sig utanför den rent filosofiska kontexten). Men det kanske finns en kritik som ligger närmare till hands, som är både enklare att föra fram men ändå svårare i sina implikationer.

En tanke, en teoretisk misstanke (precis som dominoteorin, men utan atombomber och napalm) verkar just nu slå rot eller i alla fall sätta små skott i min dyrbara sinnesfrid.

Jag inbillar mig att mina allra flesta handlingar och ställningstaganden vilar på en någorlunda stabil grund av aktiva värderingar, och att jag kan känna igen de handlingar som inte uppfyller dessa högst ickemagiska kriterier. För givetvis vill jag göra rätt, vara en "nice guy".

De där sistnämnda handlingarna, de där som jag i efterhand inte kan motivera med ett etiskt (ideologiskt, för att tala med Foucault) förhållningssätt, de är sådana som blir föremål för bannlysning. "Jag ska aldrig dricka så mycket sprit igen" är ett klassiskt exempel.

Redan där anar jag problem runt kröken.

Om jag ska utsätta andras och mina egna handlingar för denna uppfordrande kritik känner jag mig tvungen att applicera den även på mina egna känslor och impulser: de måste ju anses vara upphovet och förutsättningen för våra handlingar, på något plan.

Vissa impulser och handlingar är förhållandevis lätta att hantera i förhållande till mitt värdesystem: rasistiska eller eljest fördomsfulla tankar eller oformulerade impulser (debatten om huruvida de existerar utan språket lämnar jag gladeligen till Lacans efterföljare) är det enkelt att hänföra till en social struktur eller något likvärdigt. De kan lätt utsättas för kritiskt granskning och om möjligt förkastande. När de upptäcks i hela sin ohyggliga fulhet, likt ett kommunalt bekostat konstverk i hållbar betong.

Andra impulser, till exempel impulser till aggression, antagligen är det bara aggressioner jag skriver om men så vågar jag kanske inte formulera mig, är nog själva upprinnelsen till kvällens gnagande fråga.

Jag har medgivit det inför mig själv, och andra, många gånger förut: det finns tillfällen när tankekontoret slänger ut hela biblioteket med medvetna ställningstaganden, tankens ratificierade fördrag med Verkligheten. Tillfällen när en röd krigets dimma sänker sig över de stategiskt ansvariga delarna av mitt väsen, lämnandes de operativa delarna, i värsta fall bara de taktiska, i ett ledarskapsmässigt vakuum som lätt fylls av Den Moraliske Idioten, som vi hoppas är undanskuffad i vanliga fall.

Jag vet av erfarenhet att det är han som trevar efter batonger, slår i dörrar och tiger tjurigt.

Smällande dörrar är nog det soundtracket till min klassiska match "Storebror vs. Lillasyster", tjurandet det desperata motmedlet mot det som inte kan angripas. I mitt huvud formerar sig scenariokategorier och minnen i breda med prydliga linjer, men de får nog vänta på handläggning.

I mitt vuxna liv har jag inte tillgripit fysiskt våld mot någon i vredesmod, och bara sällan och i begränsad utsträckning som led i någon lagenlig tjänsteutövning. De scenarierna passar in min fina matris av etiska ställningstaganden: man ska inte slå folk, såvida man inte gör det i laga befogenhet, i nödvärn eller i ömsesidigt utbildningssyfte.

Det är det första scenariot som i sin teoretiska möjlighet och, misstänker jag, en möjlig produkt av en impuls, utgör det "omoraliska läckaget" i mitt värderingssystem. Fysiskt våld, som en aggressionstrappas slutliga steg, rättfärdigat enbart av det orättfärdiga raseriet, motsäger alla mina rationellt uppställda och framresonerade värderingar. Och där, just där, trampar jag på det gnisslande trappsteget i min morals byggnadsverk.

"Rationellt uppställd och framresonerad" borde enligt det värderingssystem jag beskrivit, eller omskrivit, vara en neutral beteckning, en som saknar motsägelser och avvikelser. Men det moraliska system jag håller mig med innehåller om inte motsägelser så i alla fall allvarligt menade myteriförsök i tankens däckslag.

Inför mig själv och mina nära medger jag att när jag ställs inför homofober, rasister, våldsverkare och hot mot människor jag älskar, då lämnar herr Förnuft raskt över befälet till överste Vildsint, då är mord och misshandel seriösa handlingsalternativ. M, Y och namnlösa nazister har lyckats lösa ut precis de där punkterna i min handlingsmatris som jag inte kan försvara i min ganska snäva etiska matris.

"Jag slår ihjäl honom!" - det är impulsen jag brottas med. Och då undrar jag, i min oskuld, varför det inte är en korrekt reaktion? Säkerligen skulle jag bli förlåten ett högst irrationellt utbrott av smädelser och hot om jag kunde åberopa en sådan översinnlig sinnesrörelse som vår världs onda människor framtvingar. Jag skulle antagligen förlåta mig själv.

Om inte annat så för att det är enklare att uppvärdera ett felaktigt beteende, eller en felaktig impuls, från "förkastlig" till "förståelig" än att utsätta deras uppkomst och art för en rejäl terapeutisk insats.

Men min erfarenhet av mig själv, och inte sällan av andra, är att värderingen inte stannar vid "förståelig" - den rör sig med någon sorts lömsk inre energi mot statusen av sinnets totem, ologisk, amoralisk, och genom det gudomlig. En sorts manifestation av att det finns värden (kärlek, solidaritet) som rättfärdigar det i botten orättfärdiga, eller orättfärdigade.

Och det sista ordet ställer till riktiga problem: kan vi åberopa en moral som, i sin tillämpning, kan tolerera det omoraliska så länge det kan kopplas till det "positiva" (kärlek och solidaritet) i samma system? Ger inte det en öppning för misstanken, denna ohyggliga Misstanke, att resten av den idé jag bär så nära hjärtat är sprungen ur precis samma lögnaktiga, våldsamma, rent av impulsfetischistiska mörker?

Kan det vara så att mitt samvete, mitt subjekt, hela min moral och mina etiska ställningstaganden är byggda på det som är enkelt att leva, snarare än det som är konsekvent och etiskt försvarbart?

Nyår

2008-12-31T17:14:00.000+01:00

Nu är det på väg, omöjligt att hindra och monstruöst i sin ogripbarhet. Det nya året. Nyårslöften, nyårsfester, baksmällor...

Gott nytt år då. För fan.

Om att leva för evigt

2008-10-25T17:22:00.000+02:00

Jag drömde en natt att jag grät. Däri ligger inga stora, fördolda sanningar.

Däremot finns det kanske någon liten hemlighet i känslan, upplevelsen av sorgen efter förlusten av något, mer sannolikt någon, som var mig omistlig.

Andreas Magnusson gjorde några poänger i ”Brev till en generation – Sörjandets rhizomatik”, de flesta om sorgen, sorgens inneboende kapaciteter.

Jag har inte för avsikt att göra några liknande formuleringar eller ens en liknande analys, ”En dödlig måste tänka dödliga tankar”.

Och just dödligheten torde vara ett passande tema i denna min reflektion, i det att jag äger den själv.

Mitt eget motto, i den mån jag kan hålla mig med något så banalt, lyder ”Aldrig dö. Leva för evigt i det sista, vitglödgade ögonblicket”.

Från början en rip-off på Pratchetts tolkning av rockmyten, men tillräckligt levande för att ha växt till något annat, likt en från början obegriplig strof i en Kent-låt som antagit mening med åren.

Först kanske till ett trots, en utmaning till världen: ”Come on, do your worst!” Något av tonåringens stridsrop på tröskeln till vuxenvärlden.

Idag kanske litet mer genomtänkt, möjligen litet mer vuxet och mindre postmodernistiskt. En uppmaning att leva, och dö, så att man lever för evigt. För vi ska alla en dag dö.

Att vi ska dö är ett ofrånkomligt faktum. Vi föds som bekant med en enkelbiljett, slutdestination graven. Men vi har alltid möjligheten, om än aldrig så liten, att bestämma en liten del av färdvägen. Hur du ska dö är alltid ditt beslut.

Förvisso ligger det i själva utslocknandets natur att det är ganska svårt att påverka, men det absolut sista ögonblicket är ingalunda den enda beståndsdelen i ditt döende.

Varje dag är ett steg närmare det ofrånkomliga slutet – om vi låter den vara det. Varje dag är en förlust i den eviga kampen mot tiden – om vi tillåter den det. Vi kan alltid välja att dö en liten bit varje dag, och dö för evigt. Eller så kan vi dö en enda gång – och leva för evigt.

Din död är summan av dina förluster, allt det som oåterkalleligen försvinner.

Glöm därför inte att sörja, att gråta. Och att skratta.

Ty det finns ett liv efter detta. Men det är våra efterlevande som lever det.

Sörj den och det du förlorat. Alla förälskelser, kamrater, upplevelser och ägodelar. Det är ditt enda kvitto på deras värde.

Skratta med och åt allt det du har och är, alternativet är att gråta över det du inte äger eller blir.
Att aldrig sörja är att förneka att du någonsin ägt något att sakna. Sorgen ger ditt liv ett värde – din egen sorg, och dina efterlevandes sorg över din bortgång.

Att sörja är att leva för evigt.

Barometrar

2008-10-05T03:47:00.000+02:00

Nu har den första höststormen dragit in över västkusten, och det är med nöd och näppe jag lyckats placera mig inomhus.

Hösten är här, det vet jag. Inte för att träden fäller löv (för det har de knappt börjat göra) och emosarna gömmer sig i entréen till Willy's (för de verkar gömma sig där oavsett årstid), utan för att mitt humör fungerar bättre än vilken väderpinne som helst.

Höst = höstdepression, det är svårt att komma ifrån.

Ett stort, mörkt moln av regn, blåst och taskiga morgnar har dragit in över min vardag, som är mer vardag än vad som borde vara tillåtet.

Det är förvisso en vardag som är fylld av spännande frågeställningar i stil med "Är det vi som talar språket, eller är det språket som talar oss?" och "Ska det vara så jävla svårt att få bussen att gå i tid?".

Men likförbannat vardag.

Calle Marthin beskrev vardagen som en skinntorr gammal gubbe, "Herr Vardag", som tar sig in i ditt hem, ockuperar TV-soffan och möglar till dina tomater. En förbannat träffande beskrivning.

Den där vardagen kan alltid göras litet intressantare. Jag brukar lyckas genom att bli totalt superdeppig.

Då känner man att man lever, i alla fall. För är man 21 år har man inte så mycket annat att göra.

Korseld

2008-05-17T00:38:00.000+02:00

Just nu är det svårt att avgöra om jag lever.

När man är olyckligt kär, dumpad, fattig, hungrig eller bara ohyggligt deprimerad i största allmänhet... Då vet man att man lever. Samma sak när man är så där ohyggligt jätteförälskad, eller toklycklig, eller jättenostalgisk.

Men ikväll (inatt) tror jag att jag finns i något slags limbo. Maten är inte slut än, de definitiva dråpslagen saknas...

Givetvis kommer det att komma även sådana. De är oundvikliga.

Men om jag har tur slipper jag eländet inatt.

Frågan är om jag borde hoppas på den där euforin, om sanningen ska fram har jag lättare att hantera den bittra depressionen.

Det stora, och det lilla

2008-04-24T19:20:00.000+02:00

Ett inte helt bekvämt tangentbord, på en dator som inte är min, i ett liv såsom så många andra och samtidigt precis som ingen annans.

Det stora och det lilla, inte ens motsatser. Ty det ena är ramen till det andra, det svåra är att avgöra vilket som är vilket.

Är det det lilla som inkräktar på det stora, eller tvärtom? Är det de stora tankarna som sätter gränserna för de små, eller tvärtom? Vilka är det som äger det största värdet, är de stora tankarna bara en extrapolering av de små? Eller är det tvärtom?

Vilka idéer är de mellanstora? Vilka tankar är det som kommer att överleva till något utöver mig själv?

Den marxistiska teorin var en stor tanke, och den har ju uppenbarligen överlevt.

Men elden var ingen stor tanke, inte när den kom. En stor sak, men ingen stor tanke. Och utan den hade vi varken haft marxism eller blogghelvetet.

De små sakerna kanske går på rutin, ju mindre dess större rutin.

Men så hävdar vi ändå att de stora skeendena äger en egen rörelseenergi.

Jag kommer inte att försöka visa på några motsatsförhållanden, eller några stora samband. Det finns det en hel samhällsektor som försöker göra, eller säger sig göra.

Men jag kommer att försöka bringa litet ordning i mitt eget livs paradoxer.

Och, om sanningen ska fram, det är nog fan jag som är bäst lämpad att göra det.