Tråkigheter

Peter Englund lovar att inte skriva saker i vredesmod. Det är synd.

Valmanifest

I den vanliga ordningen brukar svenska partier skriva sina valmanifest innan valet. Jag har ikväll lärt mig att regler är något man kan skita i om man känner att det är nödvändigt. Därför skriver jag mitt valmanifest OM valresultatet.

Imorgon kommer två oerhört självgoda människor, Fredrik Reinfeldt och Jimmie Åkesson, att säga saker i stil med "Det svenska folket har valt..." och "Folkviljan säger..."

Sedan kommer de att ta sina egna uttalanden som intäkt på det rätta i fortsatta skattesänkningar, rasistisk riksdagspolitik, raserade liv för de som redan har det svårt i detta vårt samhälle, fortsatta pekpinneaktioner i välfärd och skola...

Vad är vägen framåt från detta?

Vi har lärt oss att vi inte kan lita på media att vinna våra valkampanjer. Det är enkelt. Men ingen har lärt sig att handla utifrån det.

Inatt känner många människor - miljontals, som det händer sig - vrede och frustration. Vrede över den uppenbara nonchalans med vilken vår regering behandlar sina invånare, frustration över den medelklassmentalitet som dikterar att tillväxt = välmående.

Jag vill inte tala om ödesval - det vore att göra våld på min världsbild. För vi behöver inte några häftiga mediesagor för att göra det som vi vet måste göras: att en idé inte passar på Aftonbladets eller DN:s framsida är ofta ett tecken på att det är en bra idé. Vardagen gör sig inte i tidningarnas spalter och dagligt politiskt arbeta gör inga löpsedlar. Det är dags att vi skriver vår egen berättelse, om hur vi återupptäckte solidariteten, lyfte blicken från vår trånga lägenhet och såg att varje röst som höjs mot förtryck och egennytta är en protest mot den katastrof vår smygrasistiska regering tillsammans med det öppet rasistiska SD drar över oss - men inte över sig själva. Glöm inte konflikten som ligger i vårt politiska system, glöm inte kampen, glöm inte morgondagen.

Gamla manifest

Jag satt ikväll och tittade igenom mina presentationer på mina gamla älsklingscommunityn, och hittade ett stycke text, en manifest rentav, som i sin pubertala charm och fatalistiska enfald alltid charmar mig. Ack, så självgott, men det här är min blogg, så det är okej ändå. Gríma Ormstungas karaktärspresentation från Catahya:

"Jag skall aldrig dö: leva för alltid i det sista, vitglödgade ögonblicket. Aldrig åldras, aldrig tyna bort, ingen död i sjuksäng omgiven av gråtande släktingar och till kyrkklockors svårmodiga klang.

Ingen ålderdom med minnen som ända sällskap, ingen livets höst i bleka färger. Ingen ångest över det som komma skall, ingen ånger över det som varit. Inga förbehåll inför kärlek eller vänskap.

Aldrig ångra det man inte gjort, aldrig tveka. Aldrig förneka det som varit. Alltid älska allt man har och haft.

Låt oss leva för alltid eller dö unga."

Notera att jag kan ha stulit delar av det, men jag hittar ingen vettig upphovsman, så vi säger att jag inte gjort det så länge.

Att döma människor

Inledningsvis vill jag, i vanlig ordning, inte be om ursäkt för den oregelbundna uppdateringen av bloggen. De senaste veckorna har jag haft flera bra uppslag till inlägg, det ena bättre än de andra, men alla lider av en brist: inget av dem har varit så väl formulerat att de fått plats här. Ety allt som publiceras här är sådant jag skulle vilja stå för även imorgon, nästa vecka och antagligen om ett år.

Jag har alldeles för svårt för att döma människor. Många verkar kunna träffa representanter för en åsiktsriktning, en livsstil, en grupptillhörighet, och avfärda dem som "arbetarklassens fiender", "livsstilare", "dumliberaler" eller något liknande pejorativ. Jag har sällan det privilegiet, jag vill se bakgrunderna, orsakerna; bevekelsegrunderna, i korthet. Och när man gör det blir väldigt mycket så mycket mer problematiskt.

Det kanske är en typiskt postmodern inställning, att avfärda åsikter, idéer och karaktärsdrag som totalt relativa, alla ställningstaganden som relationella och varje handlande kontextuellt. Det som motsäger den tanken är att jag vill värdera ändå: se att det finns orsaker djupare än vanlig enkel dumhet (en konstruktion som är underbar i det att den kan tillämpas oavsett livsstil eller ideologi, på vitt skilda fenomen och ageranden): jag vill problematisera och komplexifiera idéer och ställningstaganden. I korthet säga till dumliberalen/livsstilaren/ekofascisten "Men har du tänkt på att...?", jag vill resonera, jag vill se argumenten.

Det kanske kan formuleras som så att jag vill tycka om människor, det kanske är den enda strategi som möjliggör något annat än total isolation i ett klaustrofobiskt ideologiläger.

Varje ställningstagande ger konsekvenser, det är svårt att komma ifrån. Det jag kräver av människan är denna enkla förståelse: vår ideologi formas kanske av erfarenheter, men konsekvensen av vårt (ideologiskt betingade) agerande gör det inte. Oförståelse inför detta synes mig vara en av få goda grunder att döma människor på.

Notera att jag modererar kommentarer. Detta för att jag vill kunna skriva om Nordstream utan att behöva debattera med ryska nationalister som hittat knappen "переведите" hos Google. Låt det inte avskräcka er, så länge jag inte behöver översätta kommentarer eller konsultera Brottsbalken gällande deras laglighet censureras det icke.

Tidskriften Arena, om vem som är mest vänster och varför jag inte litar på socialister

I DN skriver Göran Greider och bråket mellan tidsskriften Arena och tidsskriften Tvärdrags redaktör Daniel Suhonen och Dan Josefsson. Eller kanske snarare bråket på Arena.

Begreppet "queer" misshandlas, man sitter fast i ett "postmodernt träsk" (Greiders tolkning), man är inte vänster och så vidare.

Jag är själv trogen läsare av Arena. Inte för att den är vänster (svårt att påstå annat än att den är det, men jag vet inte om det säger mest om vänstern, Tvärdrag eller mig själv), inte för att den skulle vara otydlig i sin analys av samhällets maktstrukturer (den publicerar flera varje nummer), inte heller för att den skulle gå i socialdemokraternas ledband (var motståndarna fått den idén vet jag fan inte, jag har aldrig läst så träffsäker kritik av sossarna i någon annan tidning).

Jag läser den för att den publicerar radikala inlägg i kultur- och samhällsdebatt. Tidningen gör inte anspråk på att vilja göra något annat.

Men det är visst så, att om man är skeptisk till universalistiska förhållningssätt och politiska visioner (och publicerar två olika uppfattningar av samma fråga i samma nummer), om man ifrågasätter en svagt definierad med implicit väldigt smal arbetarklass som grund för politisk analys och gör det genom att komplicera debatten med intersektionella perspektiv eller erfarenheter, då är man klassförrädare.

Det är inget nytt att delar av svensk vänster vill stärka sin egen sammanhållning genom att utmåla andra delar av en bredare vänster som borgerliga kollaboratörer (vi lär av historien, vettu...), och det är lika äckligt att se varje gång.

Det är sådana här mediala uppträden, eller besläktade aktioner och uttalanden, som gör att jag inte litar på svensk vänster. Svenska liberaler, konservativa och nyliberaler är enkla att hålla reda på, de vill mig och mina gelikar som faktiskt vill se ett samhälle byggt på solidaritet och hållbarhet illa. De har alltid velat det. Jag kan lita på dem.

Men jag kan inte lita på en politisk rörelse som inte vill se sina egna elitiska, exkluderande praktiker och brist på samarbetsförmåga. Och jag kan verkligen inte lita på en rörelse som blandar ihop radikal debatt med politisk ambition, vilket är ett helt kapitel.

Under de senaste trettio åren har teoribildningen inom humaniora om inte revolutionerats så i alla fall vänts på ända av politiskt medvetna teoretiska angrepp. Postkoloniala, poststrukturalistiska perspektiv, med sin grund i politiska rörelser och insikter med grundligt maktkritiska perspektiv har ifrågasatt de politiska subjekten för några av våra största politiska rörelser.

Mycket få av dem har som mål att splittra politiska rörelser, göra dem tandlösa, inte sällan tvärtom. Och i många fall är de just teoretiska. Arena diskuterar dem, både som politiska och teoretiska företeelser.

I stort sett alla emancipatoriska kritiker mot hegemoniska ideologier har förkastats av sina samtida politiska syskon: feminismen (i alla dess riktningar, ingen har förskonats), postkolonialismen, poststrukturalismen, de intersektionella perspektiven (de två senare är fortfarande ämne för häftig debatt) har alla anklagats för att splittra arbetarklassen (inom vilken, som vi alla vet, det inte finns några maktsstrukurer. Förresten, 10-talet ringde och ville ha sin kritik av kvinnorörelsen tillbaks), slå undan benen för emancipatoriska rörelser (jag tycker faktiskt inte att Marx hade rätt i allt, alltid, överallt. Inte Trotskij, Lenin eller Firestone heller).

Det blir ett rörigt stycke om man ska sammanfatta debatten. Som alltid är lika satans imbecill. Om man inte tycker att det bara finns en, tadelfri och alltomfattande lösning på vårt samhälles problem, för då, och bara då, blir det vettigt att börja skrika om vem som är mest vänster och att schlager-queer-etno-folk-intellektuella-kulturfascister är att skylla för socialdemokratins högervridning, vänsterpartiets inre kriser och Rättvisepartiets oförmåga att rekrytera mig.

Dessa attans ungjävlar

– Barn och ungdomar är väldigt brottsbenägna. Vi vet att de som är något yngre begår samma typer av brott som sina äldre kamrater. Det är stöld, snatterier, misshandel i mindre utsträckning och den typen utav förstörelse som man kan tänka att tonåringar sysslar med, säger justitieminister Beatrice Ask.

SR:s rapport med uttalandet

Nu gör vi en enkel övning och byter ut "barn", "ungdomar" och "tonåringar" mot "muslimer"...

... nej förresten, det blir inte roligt att göra så och regeringen gör det mycket bättre.

Byt ut "barn", "ungdomar" och "tonåringar" mot "statsråd", så har vi stommen till mitt kommande politiska manifest.

Nu ska jag ut och begå litet skadegörelse, sedan ska jag fuska med bidrag och bajsa i grannens brevlåda.

Basker av

Igår klockan 1103 svensk tid dödades två svenska officerare ingående i Utlandsstyrkan i Afghanistan.

Ormtungas djupt kända kondoleanser går till de anhöriga, kamrater och kollegor på förbandet.